Vad är det enklaste trädet att växa

Sverige äger två inhemska arter från al: klibbal (Alnus glutinosa) samt gråal (Alnus incana) .

Med större rotklump sätter trädet igång att växa snabbare i din trädgård och klarar vintrarna bättre

Klibbalen dominerar inom södra delen från landet, medan gråalen är vanligare inom norrut.

Klibbalen gillar blöta marker

Klibbalen trivs bäst inom blöta marker samt är detta enda från våra trädslag vilket är anpassat för dessa förhållanden. Den växer ofta nära gränsen mot öppet vätska, dock trivs även på friska marker.

På näringsrik, mullrik mark tillsammans rörligt grundvatten kunna klibbalen nå ett medelproduktion på ca 10 m³sk per hektar samt år.

Gråalen är snabbare inom starten

Gråalen växer bäst på frisk, finjordshaltig mark, ofta tillsammans produktion över 10 m³sk per hektar samt år.

Den är kapabel också växa på torrare samt mager mark. Gråal besitter enstaka snabbare ungdomstillväxt än klibbal, vilket dock passerar gråalens inom höjd efter ca 25 år.

Trädets tillväxt är en komplex process som drivs av fotosyntesens omvandling av ljusenergi till kemisk energi

Klibbalen är många ljuskrävande, medan gråalen ej kräver fullt lika många ljus. Gråalen är också mer frosttålig samt används bland annat liksom amträd inom planteringar tillsammans ädla lövträd.

Gråalen kunna bli uppemot 200 år äldre inom Norrland, medan klibbalen sällan blir över 120 år.

Gråalen förmå nå ett höjd på 20 meter samt klibbalen 25 meter.

 

Klibbalen mot vänster äger urnupna ark samt skaftade alkottar, medan gråalen mot höger besitter vassa växtdel samt oskaftade honhängen samt kottar. Årsskotten på klibbalen är kala medan gråalens årsskott är tätt håriga.

Det finns många sätt att stödja upp träd, men det viktigaste är att lägga bandet så pass löst att trädet har plats att växa och så att stammen inte skaver mot stödkäpp eller band

Illustration: Bo Mossberg från Den Nordiska Floran.

 

Alens roll vilket markförbättrare

Alen är ett avgörande markförbättrare tackar vare sina rotknölar, vilket bildas inom symbios tillsammans med kvävefixerande bakterier. Dessa bakterier omvandlar luftens kväve mot föreningar såsom alen behöver, vilket är särskilt värdefullt inom kvävefattiga marker.

Denna symbios gör för att alen är kapabel fälla sina löv gröna (med kvävet kvar), vilket bidrar mot ökad näring inom den omgivande marken samt därigenom främjar tillväxt samt biologisk mångfald. tackar vare denna förmåga blandas alen allt oftare in inom bestånd för för att höja tillväxten.

Utbredning

Klibbalens naturliga utbredning sträcker sig huvudsakligen över Götaland samt Svealand, medan gråalen återfinns inom Svealand samt Norrland.

Alarna står tillsammans för 1,5 andel från detta totala virkesförrådet på produktiv skogsmark.

Observationer från klibbal samt gråal från Artfakta, SLU Artdatabanken.

På våren, när trädets hormoner signalerar att nu är det dags att börja växa, skjuter trädtoppen ett nytt skott och bildar ett nytt grenvarv samtidigt som tillväxtlagret utmed hela stammen börjar producera vedfibrer

Flera källor ligger på baksidan utbredningskartorna, dock ett betydande källa är Artportalen, där både allmänhet samt experter rapporterar in observationer.

Föryngring

Klibbalen förökar sig vegetativt huvudsakligen genom stubbskott. inom många alkärr sker stubbskottsförökning över flera generationer, där träden samt dess rotskott lever inom buketter på upphöjda socklar. Dessa socklar förmå existera många artrika samt tillhandahålla miljöer för mossor, lavar, kärlväxter samt insekter.

Fröförökning sker tillsammans med små, vingförsedda frön liksom mognar inom kottar beneath hösten samt sprids beneath senhösten mot vintern.

Till skillnad från klibbal förökar sig gråal huvudsakligen genom rotskott.

Skador samt hot

Alarna betas sällan från vilt, däremot kunna fejningsskador förekomma.

dem är kapabel också angripas från svampar. inom yngre ålder förmå dem drabbas från grentorka (Cryptospora suffusa), dock senare också från eldticka (Phellinius ignarius) samt fnösketicka (Fomes fomentarius). Dessa svampar orsakar röta inom stammen.

En relativt fräsch skada på klibbal är algsvampen Phytophthora, enstaka vissnesjuka vilket upptäcktes inom England 1993 samt besitter spridit sig mot kontinenten.

Den allvarliga sjukdomen leder så småningom mot för att träden dör, samt äger därför uppmärksammats på EU-nivå.

Alarnas ark förmå ibland bli angripna från insekter, likt mot modell allövbaggen (Agelastica alni) samt alviveln, vars larver lever inom bark samt bast.

Bastflugor är kapabel ibland orsaka fläckar inom veden.

Ytterligare upplysning finns inom SLUs Skogsskada.

Virke

Klibbalens veddensitet är ca 370 kg per m³. Virket är ljust, rödbrunt. Splint samt kärnved skiljer sig ej åt. Virket är lätt för att ytbehandla samt något mjukare, dock segare än, aspvirke.

Trädets tillväxt och virkeskvalitet

detta är oftast rätfibrigt, vilket bland annat gör detta lämpligt vilket listvirke. Al används också mot inredningssnickerier, vilket paneler samt köksinredningar. Även möbler från al förekommer. Historiskt besitter alvirke även använts mot trätofflor.

Generellt används gråalens virke inom många små omfattning.

Klibbalens karakteristiska röda snittytor lyser upp inom en nygallrat bestånd på Öland.

Foto: Mats Hannerz.

Alens hårdhet i enlighet med Brinell

Källa: Svenskt Trä – Träguiden

Ändyta	Längsyta
3,7	1,4